Livsviktiga onödigheter.

Man vet inte vad man har förrän det är borta. Det känns lite som att förlora något du hållit kärt och lagt din tilltro på. Japp, jag snackar smink.

    Här går jag ut från killens lägenhet (i söndags, eller om det var i måndags) med känslan av att jag kan ha glömt något (en mycket välbekant känsla från min sida om jag får tillägga), jag låter det glida förbi, tänker att jag kanske kommer på vad det är lagom tills jag sätter mig på tåget (Körkort, ja. Bil, ja. Åker jag ändå tåg, ja).

   Hur som helst. Väl ute på gården så vänder jag mig mot killen och utbrister; Mina skor! (Och nej, jag gick inte barfota. Jag hade med mig två par. Och ja, man kan fråga sig varför jag hade det. Men det hade jag). Killen tittar på mig, med en blick som säger: skor..alltid dessa skor.. Men jag tänker, nåväl jag har 30 liknande par hemma. Kanske kan jag överleva denna fasa.

    Efter att ha sagt adjö till killen (sorgligt men sant) och påbörjat min färd hemåt, så är jag ändå glad och tycker att jag har en bra dag. Tills jag öppnar min väska och tycker att den ser lite tom ut, det är lite för mycket plats kvar. Ve och fasa. Mitt smink ligger kvar på en tvättmaskin i göteborg…

    Det kanske bör nämnas att vi bara träffas på helgerna (dvs. ingen mascara, foundation eller ögonskugga för Emma).  I alla fall, jag måste säga att jag klarar mig ofattbart bra utan. Visserligen så jobbar jag på ett lager (aka. No need for make up).

Annars så är det bara att undvika spegeln i en vecka tills på fredag. Nej då, jag tänker mer, kan man rocka en look utan smink så kan man rocka allt! (Dagens sensmoral)

Kramar!

Emma